Ångestfyllt till ångestfritt

Jag har gått från att vara en väldigt ångestfylld och stressad person till att vara en person som är relativt ångestfri. Jag är oerhört stolt över mig själv som lyckats ta mig ur mitt liv hittills svåraste och jobbigaste period. En period med ångest av alla dess sorter, dåligt självförtroende, stress, sorg och mycket andra känslor. Dessa känslor är självklart inte spårlöst försvunna men så gott som.
 
Största skillnaden idag och för några veckor sedan tror jag är att jag ser verkligheten i saker, hur det är på riktigt. Jag kanske är ensam varje dag i skolan, vilket suger. Men det är så det är just nu och att jag skall gå ner mig varje dag för att det är verkligheten, kommer inte hålla i längden.
 
Jag kanske tycker att jag jobbar för lite, istället för att få ångest för det och vilja stanna hemma får jag se verkligheten i det. Om jag tycker att jag jobbar för lite, får jag jobba mer. Förstår ni skillnaden på mig idag och på mig för några veckor sedan?
 
Jag tror också att ett av de största problemen jag hade förut och som jag fortfarande har ibland är att jag känner ett stort ansvar, för precis allt. Om mitt förhållande är jobbigt, är det mitt ansvar att göra det bättre. Om det är tyst vid middagsbordet hemma är det mitt fel och alltså mitt ansvar att bryta tystnaden. Om vi får dåligt med dricks på jobbet känner jag att det är mitt fel eftersom jag inte var tillräckligt trevlig. Om grupparbetet i skolan inte går så bra som jag tänkt mig, är det mitt fel eftersom jag inte gjorde så bra jag kunde. Att ständigt tänka så här får tyvärr oftast motsatt effekt. Istället för att bli motiverat och vilja kämpa vidare tills man blir nöjd, går man ner sig själv och tappar lusten och abitionen för allt. Jag tror att detta har varit en del i att jag inte är lika abitiös idag som jag var för ett år sedan. Man tappar lusten när man känner sig stressad och känner stort ansvar för precis allt. Skillnaden idag är att jag får påminna mig själv om att man oftast alltid är flera i situationer. Jag och min pojkvän är i vårat förhållande tillsammans, det är bådas ansvar att se till att man trivs. Vid matbordet är vi också flera personer, det är inte bara mitt ansvar. Jag är stolt över att jag knappt har någon prestationsångest eller känner stress inför ansvar längre. Känns som att jag tack vare genom att ha jobbat med detta, lämnat en stor tung sten bakom mig. - Tack och lov!
Jag vill avsluta detta inlägg med en mening som min kurator sa till mig bland våra samtal om min ångest, '' Att säga till någon som har ångest att rycka upp sig är lika dumt som att säga till någon med värk att sluta ha ont.'' Till alla ni som känner någon med ångest eller annan psykisk ohälsa vill jag säga att det är något man måste ha tålamod med. Om ni som vänner och familj börjar tröttna, hur tror ni att vi som lever med det varje sekund känner? Vi har tröttnat långt innan er, men absolut inte gett upp. Det bästa hjälpmedel ni kan ge oss är att vara närvarande och vilja lyssna. När det kommer till mig behöver man oftast inte ens säga någonting, utan vetskapen om att jag har människor i min närhet som vill hjälpa mig räcker länge. Att känna sig ensam i sin ångest är fruktansvärt, så tack till alla som visar att ni finns för mig och inte förminskar mina känslor utan istället lyssnar och berättar för mig att jag är värdefull och älskad. - Tack Tack Tack!











Kom ihåg mig?
Sanna Dymling, 1999, Göteborg Spela minigolf, fotografera, pussas & träna på gym