En plats att kalla hemma

Jag känner att det alltid är fel att prata om mina känslor, min ångest och min sorg. Jag vet att man inte ska känna så, men tyvärr gör jag det. Det har senaste tiden funnits en person som jag kännt har funnits där för mig, men jag känner inte längre att jag vill belasta den personen, för jag mår alltid dåligt. Detta skapar en dålig cirkel. Ingen orkar finnas här för mig längre, vilket gör att jag mår ännu sämre, vilket i sin tur gör att folk bryr sig ännu mindre, vilket i sin tur....ja ni förstår nog. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor längre, känner mig ensam i dem.
När det gäller familj och vänner, tror jag att vi alla är barn innerst inne. Oavsett hur gammla vi blir kommer vi alltid behöva en plats att kalla hemma, en plats att känna oss som hemma på. För utan dem man älskar mest...kan man inte låta bli att känna sig ensam i världen. 
 
Mitt i allt som händer just nu är jag lycklig att få ha en sån fin pojkvän i mitt liv. Värdesätter honom något så otroligt. Tack för att du finns för mig, mitt hem.











Kom ihåg mig?
Sanna Dymling, 1999, Göteborg Spela minigolf, fotografera, pussas & träna på gym